för att bana plats åt den nya uppfartsvägen till
östra Katarinatrakten.
Då man från Stan skulle begifva sig till Söder, gick man antingen Västerlånggatan eller Skeppsbron, såvida man ej anlitade roddarbåtarne mellan Flugmötet och Ragvaldsbro. Skeppsbron erbjöd redan på 1830:talet en ganska liflig anblick. »Strömmen» var uppfylld med stora och små segelfartyg, kanske ännu flere än i våra dagar. Så vill jag åtminstone erinra mig. Vid kajen låg tätt med seglare, hvilka lossade och lastade. Längst i norr hade finnarne sin plats, och bland dem kände man bäst det lilla segelfartyg som, under namn af Åbo Paket, underhöll regelbundna förbindelser med vännerna på andra sidan Ålandshaf.
Den finska dialekten hördes också öfver allt vid Skeppsbron, och i den gamla Norra viktualievågens öfre våning fanns en källare eller ett traktörsställe som kallades Finska himmeln, alltid fylldt med finskt sjöfolk.
Längst i norr vid Skeppsbrohamnen låg, midt på platsen, ett allmänt kokhus, där fartygsbesättningarna, mot viss afgift till staden, kokade sin mat. Ett dylikt hus låg vid Skeppsbrons södra ände, snedt emot Rikets ständers bank. Det var förbjudet att ha eld ombord på de vid kajen liggande fartygen, och därför måste maten kokas i land.
Hela husraden som buktade sig längs västra sidan och med sina särskilda boningshus fyllde platsen mellan de många gränderna som föra upp till Österlånggatan, innehöll ej blott grosshandelskontor, utan äfven grosshandlarnes enskilda våningar. Då för
