I samma hus fanns också någon tid teater,
och vid jularne visades Krubban i Betlehem, hvilken
sedan flyttades till Schönborgska huset. Åt
Södermalmstorg låg s. k. Stadskällaren och åt Stadsgården
s. k. Ryssgården.
Sedan den tiden har Götgatsbacken blifvit sänkt två gånger. Den var på 1830-talet en högst besvärlig förbindelseled med Södermalm, liksom den ännu icke är synnerligt bekväm. Vid Götgatans andra ände utgjorde Postmästarbacken icke mindre hinder för samfärdseln med trakterna kring Skanstull. Också besöktes dessa trakter icke ofta af norrmalmsbor och de som bodde i Stan. Då och då förekom dock en afrättning utanför Skanstull, och vid sådana tillfällen vimlade Götgatan af skådelystna. Så hörde jag åtminstone berättas, men befann mig lyckligtvis aldrig bland dessa nyfikna, ehuru det sades, att somliga föräldrar togo sina barn med sig för att vandra hela vägen ut till Galgbacken, och genom det ohyggliga skådespelet väcka barnens afsky för brott.
Dylik uppfostringsmetod användes också i en annan del af hufvudstaden, då någon stackare skulle slita spö på Träsktorget, en åskådningsundervisning som var ett eftersökt nöje hos hela den mindre bildade delen af befolkningen.
Om man efter att ha kommit öfver någon af slussarne, tog vägen ned till Stadsgården, kom man till de trappor som leda upp till Katarinatrakten, såsom Predikstolstrapporna, Söderbergs och Sista styfverns trappor.
Åt Mariasidan hade man den från Stora
