Fortsättningen af Nybrogatan, på andra sidan
torget, hette Seved-Bååts-gatan och förde till
Tyskbagarbergen, på hvars topp en väderkvarn svängde
sina vingar öfver den tidens Ladugårdsland, hvilket
gjorde skäl för namnet, enär ladugårdar och
»kogubbar» där funnos i rikligt antal.
Tyskbagarbergen, så kallade efter den tyske bagaren Kammecker, hvilken, ett par hundra år förut, bott i trakten och satt upp två kvarnar på berget, hade på 1830-talet icke godt rykte om sig. Där samlades den tidens »ligapojkar», då kallade endast »gatpojkar», så vida de ej också benämndes »hamnbusar», hvilka dock mera höllo till på salutorgen och vid hamnarne. I Tyskbagarbergen spelade de kronvägg samt idkade åtskilligt ofog och med stenkastning öfverföllo de fredliga vandrare.
Men, om man icke fortsatte gatan fram till Tyskbagarbergen, utan från torget vek af till höger mellan de två fristående spruthusen, kom man in på Storgatan, som var Ladugårdslandets hufvudgata och, oaktadt sina trähus, en ganska förnämlig gata, där den tidens militärlyx uppträdde i all sin glans. Officerarne voro i allmänhet ståtliga företeelser. »Fin som en gardesfänrik» hette det, men man sade också »smal som en fänrik», hvilket dock icke kunde sägas om de högre officerarne, hvilka i allmänhet voro ganska välfödda.
Manskapets utseende ingaf ej förtroende. Många voro rätt gamla, och flertalet såg supigt ut. I allmänhet var det endast det sämsta slödder som tog värfning, och det var en skam den tiden att vara gardist eller artillerist. Kasernerna höllos icke synnerligt
