neger bland musikanterna, och det utgjorde
paradpublikens förtjusning att se på »morianen».
I manskapets främsta led marscherade på paraddagarne regementets timmermän, vördnadsbjudande i sin stora, ända till fötterna styft nedhängande hvita förskinn samt med sina respektingifvande breda bilor och de präktiga skäggen, äkta eller falska, men alltid af storartadt omfång.
⁎
Gatuläggningen var öfver allt i dåligt skick. Ännu gällde, att husägarne voro skyldiga att stenlägga och vidmakthålla gatorna. Offentliga gatläggare funnos visserligen, men hörde under stadsingeniören och ingrepo endast då husägarne frivilligt anlitade dem eller, oaktadt påminnelse från byggnadskollegiet, underlåtit att hålla sina gatudelar i behörigt skick.
Stenläggningen utgjordes öfver allt af fältsten, och i midten af gatan funnos på många ställen ännu de s. k. borgmästarstenarne, stora, flata stenar, fotgängarnes tillflykt i dåligt väglag, d. v. s. då detta var sämre än vanligt. Sällsyntare än borgmästarstenarne, men likväl då ännu i behåll, i synnerhet i Stans små gränder, var en midt i gatan forssande rännsten. Täckta rännstenar kände man icke till, och de öppna spredo en afskyvärd stank, vare sig att de löpte längs husraderna eller midt i gatan.
Trottoarer funnos icke, och det var verklig lifsfara, då de, oaktadt hästarnes dåliga tillstånd, i öfverdådig fart körande åkarne med arbetsfordon jagade fotgängarne upp mot husraden. I alla
