gathörn samt på många andra ställen, i synnerhet
framför portarne, stodo afvisare, större eller mindre
stenkäglor samt kasserade ändvända kanoner, som skulle
skydda mot körsvennernas vilda framfart. Många
hus voro till stort hinder för samfärdseln, försedda
med flere eller färre trappsteg utanför porten.
På 1830-talet inskrefvos tyska gatläggare, hvilka väckte uppmärksamhet för sitt raska arbete och för sina tobakspipor med porslinshufvud. De införde en småknottrig stensättning, liknande spetsiga ägg, och stockholmarne sökte öfvertala sig själfva, att detta vore en stor förbättring, men grinade rätt illa, då de trampade på de små, täta spetsarne.
Lika dålig var gaturenhållningen, och sopåkare var också den mest föraktade sysselsättning. Snö och is fingo själfva smälta bort långt in på våren, då väntan på torra och rena gator hvarje år blef odrägligt lång.
⁎
Förnämt och rikt folk hade i allmänhet mera än nu egna hästar och vagnar med därtill hörande betjäning. De som ej hade råd eller lust till sådan lyx, men likväl önskade åka, måste anlita de offentliga fordonen. Men dessa voro ej synnerligt behagliga. Hyrkusksocietetens täckvagnar, på skämt benämnda »hyrkajsor» och »bagarbodar», voro ytterligt tunga för de klena och dåligt underhållna hästarne, och ej synnerligt bekväma för de åkande. Benämningen »bagarbod» härledde sig från likheten med de tunga och fula utbyggnader, som vanligtvis innehöllo den tidens brödförsäljningsställen.
