Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57
UTOMHUS.


Lynnet blef icke bättre, kanske snarare sämre, då roddarmadamerna fingo medtäflare. Dessa utgjordes först af dalkullor, hvilka rodde lätta, långa snipor, som i snabbhet vida öfverträffade de tunga »roddarbåtarne». Sådana kullbåtar visade sig, om ock i ringa antal, redan 1834, men innan årtiondets slut hade de gjort ett betydligt intrång på denna »inrikes sjöfart», och då kullornas roddsnipor i början af 1840-talet utbyttes mot väfbåtar, var dödsstöten gifven åt den egentliga roddarmadamstrafiken. De fortforo visserligen ganska länge att söka utöfva sitt yrke, i synnerhet för långrodder, men det var dock i mycket obetydlig utsträckning, och slutligen förmådde de ej kämpa mot den nya tiden.

Men den nya tiden blef också gammal, och dalflottiljen fick sin baneman i ångsluparne.