åt Manilla och en tid var en af Stockholms
berömdaste män, men fick en medtäflerska i en äldre
kvinna som var lika rörlig och lika uthållig samt
väckte ofantligt uppseende som snabblöperska.
Antalet fiolspelare och virtuoser på nyckelharpa var på Slätten nog större än nu. De pojkar som i Djurgårdsbackarne spelade kronvägg och »singlade» voro också talrika, detta till stor förargelse för de familjer som släpade sina matsäckskorgar upp i buskarne för att där fira söndagen. Slagsmål voro ganska vanliga, och folklifvet var i allmänhet tämligen rått.
Som ett synnerligt nöje betraktades att gå till Rosendal för att »se Karl Johan spisa». Vanligtvis togs vägen då icke längs Brunnsviken, utan förbi Bellmans byst, som beundrades i förbigående. På Rosendal trängdes man utanför de öppna slottsfönstren för att kämpa sig till en blick in i den kungliga matsalen, där konungen höll så att säga öppen taffel och lät sitt trogna folk skåda huru en monarks matlust tillfredsställes.
Det trogna folket var också mycket förtjust öfver att se huru de kungliga damerna och deras kvinnliga uppvaktning på slottets balkong voro sysselsatta med något fruntimmershandarbete. Men bland folkmängden hördes dock på söndagsaftnarne åtskilliga yttranden af förvåning öfver att de kungliga icke tvekade att på sådant sätt vanhelga hvilodagen. Att i synnerhet den »rara snälla» kronprinsessan kunde göra sig skyldig till dylikt sabbatsbrott ansågs högst beklagligt.
Men klagoljuden tystnade i glädjen öfver att man fick se prins Max af Leuchtenberg, som kommit
