Det var nästan endast Fjäderholmarnes värdshus och
värdshuset vid Skuru som sågo gäster bland
hufvudstadens borgare.
Någon gång hyrde dessa en roddarbåt för att fara ut på Saltsjön i stället för på Mälaren, men man kom vanligtvis ej så långt. En färd till Skurusund eller till och med till endast Danmarks holme, utanför inloppet till sundet, betraktades som en resa långt ut i skärgården. En sådan färd erinrar jag mig, då ett par familjer gjorde i roddarbåt en utflykt till »Danmark» för att se på en gumma, hvilken uppgafs vara öfver hundra år.
Gumman erinrar jag mig ännu mycket väl. Hennes åldriga utseende gjorde ett starkt intryck på barnasinnet, hvartill också kom, att hon bodde alldeles ensam, vinter och sommar, på den lilla holmen — ensam med undantag af en get och en katt. Förbifarande skärgårdsbor skänkte henne de oundgängligaste födoämnena, men tidtals var det tämligen långt mellan deras besök.
Hon ansågs som en af stockholmstraktens märkvärdigheter. Nu lefva nog ej många som minnas henne, men i Kungl. biblioteket har jag, tack vare de alltid tjänstaktige bibliotekstjänstemännens vänlighet, lyckats komma öfver en plansch, som med tillhörande text återgifver den gamlas bild. Planschen är tecknad 1836 af den då tjuguårige Carl Staaff samt litografierad af J. Z. Blackstadius och tryckt hos Gjötström & Magnusson. Hennes namn var Greta Bartelsson, född 1728, änka efter torparen Johan B., med hvilken hon var gift i 32 år och som drunknade, då Greta var 68.
