vrålade sitt bifallstjut. En sådan eftertrupp hade kungen
för öfrigt hvarje gång han visade sig på Djurgården,
och allmänt berättades, att dessa »hurrabasar» voro
för sådana tillfällen ordentligt inmönstrade af polisen
samt erhöllo hvar sin riksdaler, men då skulle de
också springa och utan uppehåll hurra, så länge
kungen satt till häst eller i vagn.
Största ståten på »gälet» var vanligtvis midsommardagen, Karl Johans namnsdag, då, efter slutadt militärskådespel, middag gafs i Borgen, den på Drottningberget, till högkvarter för de kungliga personerna uppförda paviljongen. Då gällde det för allmänheten att komma så nära festplatsen, att man åtminstone kunde höra taffelmusiken och se lakejerna som sprungo med maten från köket ut i matsalen. Detta var för många hela behållningen af midsommarfesten.
⁎
Men gällde det icke så storståtliga fester som midsommardagen på Ladugårdsgärdet eller Josefinadagen på Drottningholm, dit också mycket folk samlades och där till och med olyckor ett par gånger inträffade genom den starka folkskockningen, fingo stadens barn kanske nöja sig med, utom besök i de här förut nämnda små trädgårdarne på Söder, en vandring till Zinkens damm vid Yttersta Tvärgränd och Krukmakaregatan, ej långt från Hornskroken, en bland Stockholms vackrare trädgårdar och parker. Där promenerade man afgiftsfritt, utom under bärtiden, då tre skilling erlades vid inträdet, men man
