De förnämsta förlustelserna som barnen alltid
längtade efter voro naturligtvis dem julen medförde
och äfven utom hus hade de sitt stora värde.
Julmarknaden på Stortorget var en högtid som de små
icke kunde nog njuta af. I de rymliga brädstånden
— några af väf funnos icke — syntes nästan allt
som kunde tillfredsställa barnens behof af roande
leksaker, och nyttiga föremål saknades ej heller, fastän
de ej utgjorde föremål för den barnsliga åtrån.
Många bland Stockholms handtverksmästare deltogo i denna, såsom det hette »staden ensam förbehållna» marknad, och deras hustrur och döttrar stodo själfva i stånden, trotsande kyla och hårdt väder. Nästan alla sina julklappar köpte äfven de förmögnare stockholmarne i julmarknaden, ehuru Benjamin Leja redan i början af 1830-talet sökte draga köpare till sin »exposition» vid Gustaf Adolfs torg. Julgranar fördes då, som nu, in till staden och såldes i synnerhet på Järntorget och Jakobstorg.
Julaftonen och julottan morgonen därpå voro ej mycket olika mot nu, med undantag af den kyrkliga belysningens beskaffenhet. Med andaktsfullt nöje gick man till Schönborgska huset vid Götgatsbacken för att skåda »Frälsarens krubba i Betlehem», hvilken där utställts af katolska församlingen, enär utrymmet i stadshuset, där församlingen, som nämndt är, hade sin kyrka, ej var tillräckligt.
Andra förevisningar följde också med julen, då kanske mera än nu.
Fettisdagen var äfven en förlustelsedag, med skollof och blåsande af såpbubblor samt förtärande af »hetvägg». På gatorna fördes ett muntert lif
