på något verksamt sätt. Det brann också friskt den
tiden i Stockholm. Bland de större eldsvådorna var
Riddarholmskyrkans brand i juli 1835. Det var ett
riktigt, ett stort folknöje som firades af tusentals
människor, hvilka hade skockat sig på Munkbron och
trakten närmast omkring. Den eldsvådan är ett af
mina bäst bibehållna barndomsminnen. Jag åskådade
den under många timmar från ett fönster vid
Munkbron. Hvad man hade mycket att berätta dagen
därpå i skolan, där sommarlofvet då för några dagar
sedan var slutadt och man behöfde något upplifvande
för att stå ut i rötmånadsvärmen vid den trånga
gatan och i det kvalmiga rummet.
⁎
Den första teaterföreställning jag som barn bevistade utgjordes af »Oden i Svithiod», tragedi på vers i fem akter af G. A. Brakel, kommissarie i riksens ständers bank, men då somnade jag, hvilket man väl ej får tillskrifva författaren ensamt. Stycket var försedt med musik af Johan Berwald, som i många år var kapellmästare och chef för kungl. hofkapellet. Hvilka som uppträdde i detta sorgsepel minnes jag icke och har väl heller aldrig haft reda på.
Bättre kommer jag i håg »Gubben i bergsbyggden», gammal fransk komedi med sång, af Marsollier och musiken af Dalayrac, men då jag såg det stycket var jag redan några år äldre. Där beundrade jag mest framställaren af Zozo, hofsekreteraren C. F. Berg, en mycket omtyckt komiker, men något öfverdrifven, sade de äldre teatervännerna på den
