Ingen teaterdirektör har undgått klander, men
de flesta här i Stockholm ha slitit riktigt ondt, och
så var nog förhållandet äfven med de nu nämnda.
Allmänhetens anspråk och benägenhet till häcklande
å ena hållet och teaterpersonalens omedgörlighet å
det andra förorsakade både Beskow och Westerstrand
olidliga förargelser, enligt hvad sakkunniga och
opartiska personer på den tiden intygade. Jag förmodar,
att Beskow sökte tröst i poesien, och vet, att
Westerstrand flydde till sin presidentstol i statskontoret
samt till de glada sammankomsterna i Par Bricole.
Det var under Westerstrands direktörskap som, bland andra beståndande stycken, »Den stumma», »Fra Diavolo» och »Alphyddan» uppsattes. Under detta direktörskap firades också halfsekel-jubiléet af Kungl. teaterns öppnande i operahuset vid Gustaf Adolfs torg, då »Cora och Alonzo» uppfördes, G. G. Adlerbeths opera med Naumanns musik, samma stycke som, femtio år förut, gifvits vid teaterns invigning. Lindström, hofsångare och hofkamrer, en mycket god tenor, som då i trettiotvå år tillhört operan, sjöng kungens i Quito parti, Sällström hade Alonzos, och mamsell Widerberg Coras parti. Fru Sevelin, som hade en vacker, men genom oförståndig behandling skadad röst, sjöng öfversteprästinnan. Öfversteprästens roll utfördes af Joseph Preumayr, operasångare och hofkapellist, en af de tre bröderna med samma namn, alla anställda vid Kungl. teatern.
Föreställningen lär ha varit ganska högtidlig, men förlöjligades i Aftonbladet.
⁎
