riksmynt. Detta öfversteg all förväntan, och man
hoppades äfven på fortsättning. För vidtagande af
skyndsamma mått och steg utsågs en särskild kommitté,
bestående af följande firmor, nämligen: Edvard Magnus,
Robert Dickson, A. Barclay & komp., J. Elliot, H. J.
Heyman, J. A. Kjellberg & Söner, D. O. Francke
samt Sv. Renström & komp., hvilka sist nämnda
förut i allmänna meningen anklagats för ljumhet i
saken. Den nionde deltagaren var v. häradshöfding
Th. Berger, kommitténs sekreterare.
Oaktadt denna kommitté och andra undsättningsmedel stod krisen i sig själf ej att öfvervinna. Den ena dagen kom underrättelse från Hamburg, att nu vore Ullberg & Cramér, på hvilkens bestånd eller obestånd så mycket berodde, verkligen hjälpta. Dagen därpå medförde posten den ledsamma och på många svenska köpmän högst ofördelaktigt inverkande underrättelsen, att Ullberg & Cramér ingalunda fått undsättning. Flere andra hus i Hamburg hade dessutom stoppat, och i Sverige följde den ena konkursen efter den andra. Slutligen fann man ställningen rent af förtviflad litet hvarstädes.
I Göteborg var tillståndet onekligen mindre betänkligt än i Stockholm, men i och för sig tillräckligt dystert. Det kunde liknas vid förhållandet under en allmän farsot. Hvarje morgon var man beredd att få höra talas om nya »fall», somliga ohjälpliga, som man väl kunde se, andra tillräckligt ledsamma, om också räddning från fullständig undergång kunde hoppas. »I dag mig, i morgon dig», kunde man säga.
Offentliga nöjen voro åtminstone mycket sparsamt besökta. Jag vill dock minnas, att direktör
