beskaffenhet, än fullt upptaget, än nästan tomt på
gäster.
De gamla »Gjæstgivergaarde», största delen vid Vestergade, voro besökta af i synnerhet landsortsbor, och dessa togo in på »Den hvide Hane», »Den norske Löwe» (mest naturligtvis besökt af norrmän), »Farvergaarden», »Tre Kroner», »Tre Hjorter» o. s. v., af hvilka flere voro ganska godt hållna för rätt billiga pris, men nog icke befolkade af gens de qualité.
Goda enskilda lägenheter kunde man få hyra litet hvarstädes i staden, äfven i utkanterna, där man hade det rätt trefligt. Vi skaffade oss en liten sådan lägenhet i södra änden af Blegdamsvejen vid Sankt Hans torg i förstaden Nörrebro, där man då byggde Sankt Johanniskyrkan. Det var då för tiden i en landtlig, föga bebyggd trakt och likväl ej långt från Byen.
Ville man ej färdas till fots eller kosta på sig en »Droschke», hade man tillfälle till en omnibus som gick mellan Blegdamsfælled och Gråbrödretorg inne i staden. Det var ett fordon efter gamla bruket, trångt, med obekväma sittplatser, bullrande och skakande, trögt i vändningarna, långsamt framsläpad af ett par ingalunda dåliga, men ytterst lata hästar, hvilka visst icke plågades af den beskedlige kusken — konduktör fanns icke — och kusken vände sig oupphörligt om och höll en gemytlig passiar med passagerarne, hvilka aldrig knotade öfver den långsamma och obekväma befordringen.
Flere än en gång hände det, att någon som önskade fara med, men ännu ej vore färdig, bad kusken vänta en stund.
