»Bie lidt Madsen!» ropade ett fruntimmer som
stack ut hufvudet ur ett fönster ett par trappor upp
i ett hus vid någon af de gator som passerades,
och Madsen »biede», stannade hästarne och vände
sig till de tålmodiga passagerarne med den
anmärkningen att »fruen» visst inte fått »kjolen» på. Det
ansågs som tillräcklig ursäkt för att uppehålla
omnibusen i flere minuter.
Större skillnad mellan gamla tiders samfärdsel och våra dagars kan nog icke tänkas, men kännetecknande är det för Köbenhavn i slutet af 1850-talet, liksom de snabba elektriska spårvagnarna äro utmärkande där för 1900-talets början, och voro det redan innan elektriciteten kommit i tjänst hos den stockholmska personbefordringen.
Voro omnibusarne synnerligt ofullkomliga för femtio år sedan i Köbenhavn, togo »Droschkerne» sig icke mycket bättre ut och utmärkte sig mest för sitt långsamma framskridande. Deras förare voro, har man med skäl sagt, mera liknande gamla skeppare i en liten kustby än hurtiga körsvenner i en stor stad. Gemytliga voro de dock, dessa gamlingar, och vanligtvis hade hästarna i dem goda vänner. Icke njöt man af ett elegant åkdons förledande behag, af en präktigt utstyrd kusks gentlemanlika sätt att föra tömmarna och af ädla rashästars kråmande danssteg, då man anlitade det köbenhavnska åkeriväsendet, men dock var det icke utan sitt behag att låta den simpla droskan med körsvennens lustiga skepparfysionomi sakta gunga den åkande framåt Strandveien, längs Sundets klara, af hvita segel här och där beströdda yta, med täcka villor längs vägens ena sida
