»maskine», d. v. s. en kolossal tékokare, hvilken
levererade varmt vatten till té eller annan varm dryck, men
det var i de flesta fall hela den »konsumtion» man
kostade på sig där. Själf medförde husmodern eller
någon annan af familjen eller sällskapet »smörrebröd
med belägg». Och så tuggade man af hjärtans lust
eller så länge magen hade några oinlösta fordringar.
Men man skrattade också, lekte och sjöng och gjorde
sig glada dagar.
Så gick det till många gånger, och hvad som förvånade mig var endast huru värdshuset kunde för en spottstyfver bestå varmt vatten, utan att det gästande sällskapet intog någon annan förtäring. Sådana verkliga nykterhetsvärdshus funnos öfver allt i omgifningarna, och jag minnes i synnerhet ett slikt ställe i Fredriksbergs park, innan man kommer till slottet, likaledes ute i Dyrehavn och ända bort vid Charlottenlund.
Var man riktigt i farten, nöjde man sig icke förr än man kom till Bernstorff med slott och den fagra Bernstorffskogen. Där såg jag i den senare delen at femtiotalet första gången dåvarande prins Kristian med familj, Danmarks nu regerande konung.
Den furstliga familjen blandade sig gärna, som det tycktes, med de lustfarande, som till större delen bestod af borgerliga köbenhavnare. Men bland dessa hördes mera än ett nedsättande ord om »Glücksburgaren», och man tycktes ej blott vid det tillfället, utan äfven i många andra fall, vara öfvertygad om omöjligheten för honom att blifva konung.
— Aldrig skall Glücksburgaren sitta på Danmarks kungatron! sade man ganska öppet.