fotgängare, och minnet af grundlagsfesten i Alhambra
1858 lefde länge bland dem som där voro
närvarande. För mig står den fortfarande i liflig erinran,
ehuru det nu är mera än fyrtiosju år sedan den
ägde rum.
Allt har sedan dess, kan man säga, förändrat sig. Icke ens det då ungdomligt prunkande Alhambra finnes kvar. Tivoli lefver visserligen ännu, och det med ganska kraftigt lif, men nästan allt annat är förändradt eller till och med utplånadt. Skandinavismen har nu senast, befara många, fått banesåret. Men mycket kan ännu en gång förändras, och det, vilja vi hoppas, till det bättre.
⁎
Bland de offentliga fester som under år 1858 ägde rum vid Sundet måste också räknas Skandinaviska folkmötet i Ramlösa i början af juli, ett af de många vittnesbörden på skandinavismens lifaktighet under 1850-talet samt på hvad den troddes komma att uträtta.
Den svenska bonden hade bjudit sin danska ståndsbroder hem till sig för att med ett trofast handslag säga, huru kär han hade honom och huru det utgjorde hans ljufvaste hopp, att framtiden ej mera skulle kunna åtskilja de goda fränder, som nu lärt känna, akta och älska hvarandra. Och på den bjudning, som svensken skickade öfver sundet, lyssnade tacksamt mången danneman på Själlands och de öfriga öarnes mark; ja ända till det aflägsna Jutland
