tillryggalägga den ganska dryga vägen (ungefär en
half mil) emellan Helsingborg och Ramlösa.
Klockan fyra hade tåget uppnått samlingsplatsen och
emottogs där af en aktningsbjudande mängd allmoge,
som från nära och fjärran skyndat att förbrödra sig
med dem som kommo från andra sidan Sundet.
Det sköna Ramlösa var denna dag vittne till en
fest, hvars like väl aldrig förr varit skådad och som
i sig, trodde man, skulle innebära långt större
betydelse än alla de högtider som förr där blifvit
firade. Vädret var hela dagen det härligaste man
kunde önska.
På en stor, blomsterrik äng var en tribun upprest, prydd med skandinaviska flaggor. Grönt och blommor bildade dessutom smakfulla pyramider, och öfver tribunen läste man: Enighet gifver styrka.
Häromkring samlade sig de mångtusen deltagarne. Sedan en af festkommitténs ledamöter, förre riksdagsmannen Nils Olsson i Öslöf, med några hjärtliga ord hälsat de danska gästerna välkomna, uppträdde prosten Ahnfelt i tribunen.
Uti ett varmt och lifligt föredrag, som ofta beledsagades af de församlades starka bifallsrop, påminte talaren, att den skandinaviska idén nu lyckligtvis hunnit det utvecklingsstadium, efter hvilket man länge spanat. Han vidrörde huru denna idé upprunnit på snillets och lärdomens höjder, väckt till lif af Tegnér och Oehlenschläger, samt huru den sedan funnit anklang och kraftigt understöd hos Nordens studenter och därefter letat sig väg till statsmännen och det historiska vetandets målsmän och nu hade hunnit tränga sig fram ända till folket.
