Innan den kommit så långt, hade den dock äfven
varit upptagen hos våra folklige konungar, hos
Oscar I och Fredrik VII, och sålunda tagit den
ovanliga vägen genom furstarnes hjärtan till folken.
Där skulle idéen vara i de bästa händer, bättre än
hos furstarna, ty hvarken vetandets, konstens,
statens eller kyrkans furstar mäktade åstadkomma något
utan folkets medverkan. Folkviljan är den bästa
alliansen, sade talaren, och denna allians är redan
knuten genom det vaknade nationalmedvetandet,
medvetandet om Nordens enhet. När Nordens folk
känna sig såsom ett, kunna de utan tvifvel hålla
stånd både mot zarismen, ultra-germanismen och en
centraliserande »Fransosism», ja, till och med mot
den europeiska »nödvändigheten». Talaren bad de
församlade med honom utbringa ett lefve för detta
nationalmedvetande hos Nordens folk, ett lefve för
Skandinavismens idé, och för de Tre Nordiska
folkens nationalitet, hvilken uppmaning blef med
entusiasm efterkommen och beledsagad af väldiga hurrarop.
Redaktör Carl Ploug från Köbenhavn uppträdde därefter. Han hade icke tänkt begära ordet, emedan han så ofta talat vid liknande tillfällen, att man troligtvis visste på förhand hvad han ämnade säga och kanske redan ledsnat på honom. (Nej! nej!) Men han ansåg sig dock på den dagen böra påminna hvad betydelse den 4 juli ägde. Det vore konung Oscars (den I:s) födelsedag, en dag som vore kär både för Sverige, Norge och Danmark. Nordens konungar äro »folkelige» personer, och emedan konung Oscar vore det i Sverige, skulle han vara det ock på andra sidan Sundet.
