I det talaren önskade Sveriges sjuklige konung
sin hälsa åter och var viss på, att denna dag många
böner höjdes i landet för samma ändamål, slöt han
med ett »länge lefve konung Oscar I!»
Församlingen instämde med lifliga hurra.
Härefter utbrakte löjtnant Segebaden från Landskrona ett lefve konung Fredrik VII! som äfven hälsades af mängdens jubel.
Nu fick kandidat H. F. Poulsen från Köpenhamn ordet. Talaren hade, femton år förut, i en församling af Stockholms borgare, (under studenttåget 1843) yttrat, att Danmark icke ville inträda uti en nordisk union, förrän det kunde stå aktadt uti Sveriges och sina egna ögon, förrän det kunde medbringa hela Slesvig. Detta hade väckt tyskarnes stora förbittring, ty de ville icke förunna danskarne besittningen af Slesvig eller Sönder-Jylland, (ja, ja, Sönder-Jylland ropades i folkmassan). Men mycket hade sedan den tiden förändrat sig. »Vi äro befriade från enväldet», fortfor talaren. »I fredlig samverkan med sitt folk, har konung Fredrik VII grundat en ny frihet i Danmark. Ve oss, om vi låta frånstjäla oss denna! Konung Fredrik är danska frihetens uppriktigaste vän och trognaste väktare, och låtom oss därför troget stå vid hans sida. Starka genom denna frihet, hafva vi kunnat uthärda en tre års kamp med vår dödsfiende från Arilds tid, och vid kampens slut svajade Dannebrogen från Dannevirke, Nordens tusenåriga gränsvall. Jag tror mig därföre kunna säga, att danska folket gjort sin plikt och att det för framtiden också skall göra den. Och det är därföre som det hånas af det stora, väldiga Tyskland.»
