Fiender hade han också, hvilka ej behandlade honom
skonsamt, och lika litet skonade han dem. Han var
ganska visst i botten en hedersman, men, liksom
hans gode vän Fredrik Borg, ganska hänsynslös,
när han ansåg det fordras.
Bland Paul Gabriel Ahnfelts många skrifter äro hans »Studentminnen» otvifvelaktigt mest bekanta. De äro också ganska underhållande, men flere bland de där just icke så fördelaktigt skildrade ha nog haft skäl att beklaga sig öfver dem. Ahnfelt ansåg, att man hade rätt att mot olika tänkande uppträda skoningslöst, detta äfven eller till och med företrädesvis i religiösa frågor, så ock när det gällde nykterhetsreformer. Han afled fem år efter mötet vid Ramlösa och sedan utgåfvos hans skrifter af sonen, fil. dr. Arvid Ahnfelt, hvilken dog 1890.
En märklig man var han, den lille hopkrympte prästen i Farhult. Det kan ej nekas. Lika märklig, fastän på annat sätt var den mycket bekante Carl Ploug, hvars resliga gestalt syntes vida omkring, när han stod i talarstolen på Ramlösafesten. Honom har jag hört många gånger, än på den ena, än på den andra sidan Sundet, och man kunde alltid med intresse lyssna till hans ord. De voro alltid klara, ofta skarpa, men vanligtvis öfvertygande. Han var i det afseendet sig lik, antingen han stod på Ramlösamarken eller på Odenshög vid Gamla Uppsala eller satt i sin redaktion vid Köbmagergade i Köbenhavn. För Danmarks frihet och själfständighet drog han städse i härnad, och den andliga rörelsen på 1840-talet hade redan hos Paul Rytter (Plougs författarenamn) i Regensen, det gamla Köbenhavnska
