både skollärare, studenter och allmoge. Den ena
af de utaf biskopen så välvilligt mottagna
referenterna, utgifvaren af Öresunds-posten, tycktes dock
icke särdeles välkommen i den prästerliga
församlingen. Något missnöje mot honom förmärktes
likväl icke under förmiddagen, men då han på
eftermiddagen inträdde, hördes några röster, som fordrade
hans utträdande.
Öresundspostens redaktör upplyste de ropande, att han sökt och erhållit biskopens särskilda tillåtelse att afhöra öfverläggningarna och således ansåg, att ingen annan ägde rätt att utvisa honom. Med denna förklaring tycktes man för några ögonblick nöja sig, men då biskopen inträdde att åter öppna förhandlingarna, hördes en stark röst utropa: »Öresundspostens redaktör är här närvarande! Är det med prästerskapets bifall?»
»Nej! Nej!» skallade i salen. Ganska många ja kunde likväl äfven förnimmas, men de öfverröstades af nejropen. Biskopen tillkännagaf, att han lämnat tvänne tidningsreferenter rättighet att afhöra prästmötets förhandlingar och ansåg således, att desamma icke kunde förhindras att begagna sig af tillåtelsen.
»Inte Öresundsposten får vara här», blef det bullrande genmälet på biskopens ord.
Biskopen höjde åter sin röst, men under det tumult som nu uppstod kunde hans ord icke förnimmas. Skriket och oredan tycktes icke vilja taga slut, och svårt är att säga hvar man stannat, om icke herr Borg, Öresundspostens redaktör, lämnat den bullrande församlingen. Detta aflägsnande
