lugnade de upprörda sinnena, och man återvände till
»döden och domen».
Om dessa föremål talade man sedermera både vidt och bredt, och hördes den som predikant bekante kyrkoherden J. Lundbergsson, hofpredikanten Angeldorf, (Olsson Angelin Angeldorf, f. d. medarbetare i tidningen Svenska Biat), domprosten, universitetsläraren och slutligen biskopen i Linköping E. G. Bring och kyrkoherden, den teologiske författaren J. T. Ternström lifligast i diskussionen deltaga.
På väckt förslag om inskränkning i tiden för hvarje tal, erinrade biskopen, att sådant icke kunde ifrågakomma. Diskussionen vore fri, och man hade lika litet rätt att inskränka denna, som att utvisa någon person, hvilken ägde biskopens tillåtelse att vara närvarande. Emedan redaktören af Öresundsposten frivilligt aflägsnat sig, fick det därvid bero, men det var biskopens rätt, som blifvit förnärmad.
Såsom erinran om huru föga affär man på detta möte gjorde af tidningspressen kan anföras, att något bord icke framsattes för referenter, ej ens en stol blef dem anvisad, utan de måste på stående fot i trängseln bland alla lekmännen vid dörren nedskrifva sin redogörelse.
Mötet fortsattes på samma rum och på samma tid de två följande dagarne, af hvilka större delen upptogs af frågan, om prästerna skulle med våld söka motarbeta den »andliga oro» eller »sjuklighet» som härskade inom församlingen eller hellre behandla den med mildhet. Kyrkoherden Lundbergsson talade mot alla våld- och tvångsmedel, under det
