inre få njuta af verkliga mästerverk, såväl hvad
skådespelen beträffade som deras utförande. Det gamla
fula teaterhuset hyste i sitt inre mycket af högt
värde. Dess 1370 platser — så många voro de
verkligen — lämnade tillfälle till konstnjutning af
högre slag.
I sorgespelet var Oehlenschläger ännu rådande, i komedien Holberg, i vådevillen Heiberg, i dramat Hauch och Herz, i baletten Bournonville, i det moderna lustspelet Hostrup och Overskou. Öfver det hela låg en nationell prägel, utan att man därför föraktade goda arbeten af främmande teaterdiktare.
Bland skådespelarna verkade ännu fru Heiberg, gamla Rosenkilde, Phister, fru Phister, m. fl. af gamla gardet, och bland de yngre såg man med stort intresse unge Rosenkilde, fru Södring, Mikael Wiehe och Wilhelm Wiehe samt många andra konstnärer af första ordningen.
Kungliga teatern var ej längre ensam om skådespelen i Köbenhavn, men ännu visste man icke något om flertalet af de många enskilda teatrar som sedan uppstodo. Man kände visserligen Vesterbroes teater och den gamla Morskabsteatern, men dessa lågo långt ut i väster, och den förstnämnda kunde icke täfla med den kungliga genom uppförande af alla möjliga stycken och bjudande på tyska, franska, italienska och svenska skådespelare, till och med på beduiner och kineser.
Den förnämste medtäflaren var då ännu Casino, hvilket uppförts efter Georg Carstensens plan redan 1846 i Amaliegade, således i den förnäma trakten af staden. Det var mycket kostsamt inrättadt, med
