Vi som i Köbenhavn antecknat oss till
deltagande i mötet uti Odense afreste en vacker
septemberdag öfver Korsör till Nyborg och befunno oss
redan kl. 11 f. m. på Stora Belt på det då snabba
och bekvämt inredda ångfartyget »Eideren», hvilket
förde oss snart förbi Sprogö framåt Fyens leende
stränder. Öfverfarten var i allo behaglig och
begagnades att knyta bekantskaper mellan de deltagande,
som förut icke kände hvarandra.
Intrycket af resans början var sålunda ganska angenämt och förstördes ingalunda genom den täcka utsikt, som öppnades för oss, när vi, passerande Knudshoved, inseglade i Nyborgs fjord, emellan strändernas vackra skogspartier och de här och där framskymtande landställena. Nyborg låg så vänligt, längst in i fjorden, och dess spetsiga kyrktorn reste sig öfver staden och skogen därbakom.
Den lilla staden, Kristian II:s födelsestad, och det gamla samlingsstället för de danske herredagarna, där Danmarks kungar alltifrån Abels tider höllo Danehof, motsvarade fullkomligt den goda tanke man får om den, när man nalkas från sjösidan. Staden var för femtio år sedan glad och vänlig, snygg och prydlig, med breda gator och vackra stenhus.
Vi hade dock ej mycken tid att taga platsen i närmare betraktande, utan packade in oss uti de vagnar, som per extrapost skulle befordra oss till Odense. Snart rullade våra fordon genom vallarne och fästningsporten och förde oss rakt fram öfver det vänliga och bördiga Fyen, lämnande oss utsikt öfver väl odlade marker, skogslundar och trädgårdar, bondstugor och herresäten. Det gick väl ej så snabbt
