utsatt för den stora elden, under det att den före
året 1842 nya stadsdelen nu blifvit den gamla.
Misströstat har jag just aldrig, men i Hamburg föreföll mig allt mycket förhoppningsfullt, vare sig att jag gick och dref omkring Alstern eller satte mig uti rökkupén på en skramlande omnibus och for till Altona för att vid vakten på den stadens Rådhustorg fröjda mitt skandinaviska hjärta med åsynen af de tappra danska krigare som där hade sin högvakt.
Ungdomligt förhoppningsfulla syntes mig också de stundom till ganska mogen ålder komna uppassarne i Alsterpaviljongen i deras evigt gröna förkläden. Det kafét besökte jag dagligen, och som jag för hvarje förtäring, om äfven aldrig så obetydlig, lät, förutom den ordinarie betalningen, en extra liten hamburgerschilling ligga kvar på bordet, en då för tiden icke allt för vanlig tribut, blef jag snart en kärkommen gäst hos Heinrich, Fritz, Georg och hvad de allt hette, dessa trohjärtade tyska ynglingar, hvilka aldrig föraktade en schilling och därför alltid visste att finna plats för mig, äfven om hela rummet vore fullsatt med affärsmän som pustade ut förskräckliga rökhvirflar, på samma gång de sväljde alla slags kolonialdrycker samt grundligt genomtuggade Börsen-Halle, Hamburger Nachrichten, Freyschütz, Kölnische Zeitung och annan tysk hvardagsmat.
— Herr ... sade Heinrich och beredde mig en fördelaktig plats. »Herr» yttrade han ganska tydligt, men därefter mumlade han något obegripligt, hvilket väl skulle betyda mitt namn, som han alldeles icke kände.
