vänlighet som visades oss af Odense invånare. Den
uppmärksamhet och gästfrihet som ägnades mötet
bidrogo icke litet att höja den angenäma ton som
hela tiden bibehöll sig. En dag inbjödos vi att
deltaga i en Seilads, hvilket förekom oss något
öfverraskande, där vi icke kunde upptäcka någon till
»segling» lämplig vattenyta. Seiladsen bestod dock
af en roddtur på Odense å. Det var enkelt, men
väl anordnadt och hjärtans välmenande.
Under kanonsalut och musik gledo de Dannebrogprydda båtarne fram emellan åns vackra stränder, mellan nätta boningshus, prydliga trädgårdspaviljonger, kåltäppor, blommande vattenväxter och djupt öfver ån bugande pilträd. Odense å är en å som förtjänade sin egen beskrifning, men den vill jag minnas att H. C. Andersen redan framlagt, och han var nog därtill mest berättigad; han kände den ån från sin barndoms fattiga, men fantasirika dagar, då han såsom en »lille dreng» vid den åns stränder diktade sina första äfventyr och i sin egen värld upplefde de underbaraste af dem alla.
Nu gick färden under S:t Albans och Frederiks broar till S:t Jörgens tegelverk och därifrån till »Eiby Mölle», hvarifrån ett stort antal eleganta ekipager, af stadens invånare välvilligt ställda till industri-mötets disposition, förde sällskapet omkring till Aasum och Eiby tegelverk och så vidare tillbaka till staden.
Samma afton hade stadens kommunalbestyrelse anordnat en fest på Rådhussalen. Här sutto, ty i Danmark satt man redan då till bords, och gående supéer tycktes vara okända, omkring halftannat hundra
