Han frågade, om jag ville ha »Feinbrod» och
kanske »Kalbsbraten» samt en half »Grogg». Den
gode uppassaren kände icke ännu min obenägenhet
för kalfstekssmörgås med grogg, i Sverige kallad
toddy. Andra kunder brukade tycka mycket om
en sådan sammansättning, förklarade Heinrich. Men
jag fick hvad jag begärde och redan vid mitt första
besök i Alsterpaviljongen räcktes mig äfven svenska
Aftonbladet.
På min fråga, huru Heinrich kunde veta, att jag läste Aftonbladet, d. v. s. vore svensk, erhöll jag det svar, att han redan vid mitt inträde i paviljongen kunde se till hvilken nation jag hörde. Jag hade nämligen tagit af mig hatten. Så höfliga voro endast svenskar, förklarade den skarpsinnige uppassaren, hvilken i paviljongen sett många slags folk och där lärt känna deras seder.
Svenskarna stodo i hög kurs på den tiden inom främlingsvärlden i Hamburg. Så träffade jag nästan dagligen i Alsterpaviljongen en gammal man, hvilken var mycket angelägen om att göra min bekantskap, då han hörde, att jag vore svensk. Själf var han väl icke från Sverige, men ägde en svensk anförvant, och det var själfva Jenny Lind, öfver hvilken släktskap han alltid skröt och upphörde aldrig att upprepa:
— Ich bin der Bruder von dem Vater von dem Manne von der Lind.
Hans namn var Goldschmidt, ett gammalt älskvärdt original och farbror till Otto Goldschmidt, Jenny Linds man.
⁎