Det finnes platser i Europa af förnämare
utseende än Place de la Concorde i Paris. Detta är
synnerligen fallet med Rom. Men någon mera glad,
tilldragande och tilltalande, så verkligt betagande,
gifves nog icke. Det intrycket får man första gången
man ser detta förtrollande torg, och intrycket
förlorar sig ej. Det bibehåller sig dag från dag och
år från år, äfven om man ser det oupphörligt.
Jag har sett Place de la Concorde vid många olika tillfällen . . . då hela det eleganta Paris skyndade öfver det med snabbheten hos de rashästar som draga le beau monde ut till Boulogneskogen, då den njutningssökande världsstaden dröjer en stund i skuggan af Strassburg-vården och af Luxor-obelisken, då blicken irrar mellan Deputerade kammaren på andra sidan Concordebron och Madelaine där uppe vid boulevarden eller där platsen öfvergår i Champs-Elysées lundar eller då den förlorar sig på den mark, där Tuileries-slottet stod.
Jag har sett la Concorde i festliga dagar och i kvällar ljufligt badande i månglansen från andra sidan vattnet, då högtidsdagarna ändats med strålande och sprakande fyrverkerier. Jag har sett samma Concorde på fredliga paraddagar bjuda på militärlyxens alla lockelser, och jag har sett sådana fredliga paraddagar lämna plats åt blodiga drabbningar, då medborgare kämpat mot medborgare, då det palats som var ämnadt till industriens och konstens högtider förvandlats till fältlasarett för de medborgar-stridsmän som af landsmäns vapen slitits i blodiga flikar.
Allt detta har jag sett under föga mer än halftannat årtionde, men före det nu lefvande eller
