led, och de drefvo icke undan mig, utan makade
helt artigt på sig och lämnade mig plats. De voro
unga karlar, dessa medborgargardister, och sågo bra
ut i den klädsamma uniformen, lifliga och pratsamma,
och de rökte sina cigarrer ända till dess kejsarcharens
blixtsnabba förbiilande framkallade ett skarpt »gif akt»
till en mera ledig än militäriskt noggrann rättning.
Så hastigt var detta historiska skådespel förbi, och lifliga svallvågor satte människohafvet på Concordeplatsen i rörelse.
La pièce est finie, allons souper. Man sträfvade åt olika håll. Man pratade och skrattade, och under stojet klingade de bjällror som svängdes af les marchands de Coco, lakrisvattnet som bjöds ut åt folket och fick en strykande afsättning. Man var törstig, och champagne bjöds icke på Concordetorget. Jag får dock säga, att under de många år jag bodde i Paris, jag aldrig smakade detta coco, liksom jag aldrig gick på gatan och åt smörgås, hvilket August Blanche dock i sin roman »Sonen af Söder och Nord», påstod skulle i Paris vara mycket brukligt i hvilken samhällsklass som helst.
Samma afton sutto reskamraten och jag i en krets svenskar, som slagit sig ned på Boulevard des Capucines utanför Café des Deux-Mondes. Det gällde då liksom nu, att svenskar i främmande land gärna söka upp landsmän. Detta är åtminstone fallet under första vistandet i det främmande landet, naturligt nog, emedan man då ej ännu hunnit göra sig bekant med dettas egna inbyggare och deras förhållanden. — Sådant kommer först senare — i fall kunskapen någonsin infinner sig.
