kommit för att se hvad de düsseldorfska
landskapsmålarna kunnat hitta på för nytt. Likadant var
förhållandet med Tore Billing som på samma tid och
i samma ändamål någon tid uppehöll sig vid Rhen.
De unga voro naturligtvis vida talrikare, men det var både bland unga och gamla stor ifver att komma till Düsseldorf. Det gällde isynnerhet norrmännen, hvilkas härförare, Tidemand och Gude, mest den sist nämnde, samt ett par andra kunde med framgång täfla med tyskarne. Norrmännen Eckersberg, Morten Müller, Cappelen, Bodom, Lerche m. fl. ägde namn med god klang i konstnärsvärlden, åtminstone den germanska. Allra främst bland dessa nordbor stod onekligen Hans Gude, en af tidehvarfvets förnämsta konstnärer.
Visserligen var lifvet i Düsseldorf något småstadsaktigt, och det inverkade onekligen på den konst som idkades, men där alstrades dock, åtminstone tidtals, åtskilligt af intresse, och man trifdes obestridligt ganska godt i den välbyggda staden med dess täcka promenader och parker samt sitt glada konstnärslif.
Många funno sig föranlåtna att stanna där för beständigt. Bland dem var Tidemand, och Gude hade utan tvifvel gjort det samma, om han ej utnämnts till professor och lärare för landskapsskolan i Karlsruhe samt slutligen mottagit en dylik post i Berlin, hvarigenom ej blott konstnären, utan äfven den samtida konsten i allmänhet vunnit betydande fördelar.
Bland de norrmän som stannade i Düsseldorf var Vincent Stoltenberg Lerche, den talangfulla genremålaren, en af den nordiska konstnärskoloniens ej
