Vautier eller som Lerche och några andra, utan som
det stora flertalet, hundratalens.
Annorlunda var Axel Nordgren, landskapsmålaren, en af Gudes mest omtyckta lärjungar, och hvad man kunde lära af Gude var af allra första rang, under det Tidemand nog kunde förtjäna en eller annan anmärkning.
Nordgren var visserligen düsseldorfare och ansåg alltid sig böra försvara skolans ära, men dock alltför själfständig personlighet för att blindt lyda kommando och för att fastna i den onatur som obestridligt skadat så många medlemmar af denna skola samt framkallat så många hårda omdömen om hela skolan.
Axel Nordgren tog konsten på fullt allvar och lät icke störa sig af de många yttre, glada tillfällen som ofördelaktigt inverkade på Wilhelm Wallanders konst. Det låg så mycken sanning i de kala klippor och öde kuststräckor som Nordgren framställde på duken, att man måste beundra denna sanningskärlek, isynnerhet i en omgifning där det »konventionella» så länge hade suttit i högsätet.
⁎
Bland de vänner jag 1859 återsåg i Düsseldorf var den förut i dessa minnesskildringar omnämnda Albert Berg, hvilken arbetade flitigt och, oaktadt sin oförmåga att muntligt uttrycka sig, fortfarande var den glada och älskvärda kamraten.
August Jernberg och Bengt Nordenberg hörde till de förnämsta bland ej blott nordiska konstnärerna,
