utan i hela det düsseldorfska målarsamhället. De
ämnade icke så snart, om ens någonsin, lämna platsen
och började redan fundera på att köpa hus. Mindre
stadfästade voro de unga löjtnanterna Arvid Fredrik
Lönnroth och Gustaf Brandelius samt baronerna
Alexander Rudbeck och Anders Koskull, alla ganska
talangfulla, men då ännu endast i läroåren.
Till dessa unga måste jag också räkna Alfred Wahlberg, hvilken arbetade tyst och stilla i en tarflig atelier vid en undanskymd gata, men det arbetet lade en af grundstenarna till denna konstnärs kommande storhet. Han hade då ännu aldrig sett Paris.
Under ett af mina senare besök fann jag både Jernberg och Nordenberg som fastighetsägare, bägge i Rosenstrasse, och litet hvar af konstnärerna talade om att skaffa sig eget hus. Den vurmen räckte dock icke så länge, vill jag minnas. Men oberoende af sådana ekonomiska funderingar var lifvet i samhället ännu ganska gladt. Lerche lefde ännu, och likaledes hans ultramontana vän, prästen vid St. Lamberti-kyrkan.
Malkasten, den konstnärliga klubben, hade utvidgats, och på våren var dess park, den gamla Jacobi-Garten, en ljuflig tillflyktsort, där Andreas Achenbach och andra storheter talade om konst och ännu mera konst.
Aldrig glömmer jag de glada tider, då man dagligen sammanträffade i nyss nämnda park och lifligt dryftade de frågor som då närmast sysselsatte konstnärerna. Konstälskarna voro visst icke nöjda med riktningen i den düsseldorfska skolan, men med dennas idkare umgingos de gärna, och hvarje gång
