Snart började högtidsklädda damer infinna sig
och taga i besittning de för dem afsedda
skådeplatserna i fönster och på balkonger, där de glada
toaletterna täflade med de präktiga dekorationerna.
En och annan nationalgardist skyndade att söka upp
sitt kompani. Nationalgardet stod på högra sidan
af boulevarden, räknadt från Bastillen, under det
parisgarnisonen hade plats på motsatta sidan, i hörnet af
Rue de la Paix.
Framför mynningen af nämnda gata hade man rest ett ståtligt monument öfver Freden som tronade på kanoner, men krönt med en olivkrona och med svärd i skidan samt ordet Villafranca i gyllene inskrift öfverst på monumentet.
På Vendômeplatsen hade 700 arbetare varit i sträng verksamhet under de näst föregående dagarna, och där syntes en ytterst praktfull läktare, klädd med röd sammet och med de gyllene kejserliga bien som alltid utgjorde kända prydnader på de Napoléonska högtiderna. Öfver hela ståten härskade den stolta Vendômekolonnen med kejsarbilden. Tolf år därefter såg jag både kolonn och bild ligga söndersmulade på marken, bilden i sina spillror fullt halshuggen. Hvem kunde 1859 ana hvad som skulle inträffa 1871?
År 1859 var allt festligt och storartadt i kejsarväldets yttre.
Tidigt på förmiddagen lyckades jag skaffa mig en ganska fördelaktig plats på gångbanan vid parisgarnisonens här ofvan nämnda ställning. Öfver allt hade folket hållit sig framme för att, oaktadt den talrika militärposteringen, kunna uppfånga en skymt
