— Regementets hund! ropade min granne och
klappade händerna. Andra åskådare följde hans
exempel.
Ett jägarregemente förde med sig en get; med lagerkrans omkring halsen.
Sedan gardets olika regementen dragit förbi, kom första armékåren, anförd af general Baraguey d’Hilliers.
— Han blef illa sårad vid Leipzig! upplyste min granne.
— Vid Leipzig? upprepade jag misstroget.
— Just där, förklarade den gamla officern. Han var mycket ung då, nästan bara barnet.
År 1859 föreföll det mig otroligt, att jag då såg en af krigarne från 1813. Nu förefaller det mig icke så besynnerligt. Mellan 1813 och 1859 är jämnt lika lång tid som mellan 1859 och 1905 eller fyrtiosex år. Baraguey d’Hilliers var 1813 aderton år och underlöjtnant. År 1859 var han ej äldre än sextiofyra år, men hade hunnit de högsta militära grader.
Efter första armékåren kommo de tre öfriga, af hvilka den andra hade Mac Mahon till chef, den tredje Caurobert och den fjärde Niel, alla personligen tillstädes, kommenderande sina kårer. I synnerhet Mac Mahon, då nyss förut utnämnd till hertig af Magenta, var föremål för folkmassans hyllning.
Efter trupperna buros åtskilliga fanor som tagits från österrikarna, urblekta trasor, genomskjutna och för öfrigt illa tilltygade. De hälsades af folket med dundrande handklappningar. Det var äfven fallet med fyrtio österrikiska, af fransmännen eröfrade kanoner,
