skydda den lilla plantan. Liten kan nog bli stor,
tycktes Louis Bonaparte ha tänkt, och folket bör
ifrån början vänjas att betrakta den blifvande kejsaren
med den respekt som honom tillkommer, liksom
den unga herrn, Napoléon den minste, borde lära
sig redan ifrån sin spädaste barndom att veta, att
han vore en af »Guds Nåde» och folkets vilja till
storverk utkorad cæsar och imperator.
Prins Napoléon och prinsessan Clotilde fick man ock se någon gång. Understundom promenerade de tillsammans med kejsaren och kejsarinnan i den afstängda delen af Tuileriesträdgården, men de höllo sig på så långt håll från åskådarne i den offentliga delen af trädgården, att man ej kunde se mycket af deras höga personligheter. Det var sannolikt efter slutad konselj, som det höga herrskapet ansåg sig behöfva litet frisk luft. Vid konseljen presiderade alltid kejsaren, och i densamma deltogo kejsarinnan, prins Jérôme, prins Napoléon, ministrarna samt senatens och lagstiftande kårens presidenter. Men hvad som beslöts i denna konselj, det kom sällan till allmänhetens öron.
Prins Napoléon fick slutligen ett eget befäl, och han afreste till armén. Den gamle Jérôme, som i århundradets början var konung i Westfalen, såg man någon gång, när han, ännu 1859, åkte ut från Palais Royal, dragen af ett eller annat spann hvita hästar, som styrdes af hårpungsutstyrda spannridare. Men 1860 afled han och fick naturligtvis en ståtlig begrafning, hvilken dock ej mycket intresserade parisarna.
⁎
