allmänna opinionen, ty om reflektionerna och utropen
ej just voro så högljudda, voro de likväl ofta ganska
tydliga och förnimbara för den som ville höra.
Man slet sig slutligen lös från de efterhängsna
frågorna, skyndade utåt rue Montmartre, antingen
uppåt boulevarden eller nedåt centralhallarna och
kyrkan St. Eustache, och under vägen fortsattes
lektyren. På sådant sätt syntes några tusen
människor, hvar och en med sitt tidningsblad i handen,
vandra sin gata fram, stöta emot hvarandra, vända
om bladet med ett »pardon monsieur», åter
fortsätta och åter stöta tillsamman, till dess man ansåg
sig hafva slukat det mesta af tidningens innehåll och
fann tiden vara inne att äta middag, för att vid
middagsbordet få höra en och annan kommentarie
öfver dagens nyheter.
⁎
På den tiden åt man middag i Paris kl. sex. Tiderna förändras och måltidstimmarna med dem. I början af 1900-talet har dygnets hufvudmål flyttats till kl. åtta, utan att man därför börjar dagen senare än för femtio år sedan, men man arbetar ett par timmar längre, och riktigt fri från arbete vill man vara när hufvudmåltiden skall intagas. Sen måltidstimma på kvällen bidrager icke så litet till arbetstidens ökande. Detta har visat sig äfven i Paris, ja kanske allra mest där.
Den gifte parisaren intager i vanliga fall sin första frukost i hemmet. Den ogifte förtär den på kafét, krogen eller cremériet, såsom vi här ofvan omnämnt,