frisinnade åsikter gjorde djupt intryck. Han rönte
dock skarpt ogillande af de kyrkliga myndigheterna,
kastade snart munkkåpan och återtog sitt borgerliga
namn Loyson samt upphörde med predikningarna.
Det var icke endast katolska vältalare som i Paris voro värda att höras, ej blott katolska kyrkor och kryptor som väckte intresse. Bland kristna bekännelser fann man äfven den grekisk-katolska, men i synnerhet den reformerta (les calvinistes) och lutherska, i Frankrike vanligen benämnd confession d’Augsbourg, och dessa ägde flera vältalare af betydenhet. Bland icke-kristna fann man mest den judiska, men också den mohamedanska religionsformen, ehuru den sist nämnda icke befattade sig med predikande.
I jämlikt anseende med Dupanloup och Lacordaire m. fl. på den romerska-katolska sidan stodo de reformerta vältalarna.
För den reformerta kyrkan var det ingalunda likgiltigt om dessa predikanter ägde talets förmåga i större eller mindre grad, och samma gäller om deras styrka i den fria forskningen och tankens fullständiga oberoende.
Ej heller den lutherska kyrkan i Frankrike kan visa sig liknöjd för dess prästerskaps fria forskningskrafter, äfven om dessa icke alltid göra sig så gällande som önskligt vore.
Med den vid slutet af 1850-talet tillsatta predikantbefattningen vid svenska beskickningen i Paris och den därmed förenade kyrkoherdesysslan vid den lilla svenska församlingen i nämnda stad fylldes onekligen en önskan som länge hörts uti ifrågavarande samhälle, äfven om många bland landsmännen icke
