verstehn», mumlade han på sin plattyska, hvilken
jag småningom började förstå och som begagnades
ganska allmänt i borgerliga familjer. Med »Lyt»
(Leute) menade grobianen naturligtvis kontorspersonalen,
som han fann klandervärd i allt, i synnerhet
då han själf tagit sig en »Schnapps» för mycket.
Han var ett original, men ingalunda af det
behagliga slaget, och sökte injaga skräck hos alla som
kommo i hans väg. I egna ögon var han en för
Ullberg & Cramérs affär långt viktigare person än
de unga männen vid pulpeterna.
Under det husdrängen fortfor med sitt brummande började herrar kontorister småningom infinna sig. De slungade till hvarandra ett knapphändigt »god morgon!» sneglade på den nykomne kamraten och öfverlämnade sig därefter åt sitt arbete, utan att vidare bevärdiga mig med någon uppmärksamhet.
Den enda som i början tog någon notis om mig var en ung herre från Malmö som redan ett par år tjänstgjort på kontoret och med otvetydiga tecken till en glad uppfattning af lifvet tycktes vilja inviga nykomlingen så väl i kontorshemligheterna, som i det allmänna hamburgerlefvernets förhållanden.
Den välvilja som utan tvifvel låg på botten af hans beskyddarskap undanskymdes ofta af den unge sydsvenskens öfversitteri, hvilket likväl var mera komiskt än förargelseväckande. Han var väl acklimatiserad i den stora staden. Att jag, som var åtskilliga år äldre än denne beskyddare, likväl var tämligen obekant med ganska mycket på den för mig nya platsen gaf honom anledning att vidt och bredt framhålla egna kunskaper.
