Ville man ej betala i »location», måste man
bekväma sig att stå i kö, och det kunde draga långt
ut på tiden samt var ej ofelbart ledande till det
man åsyftade. Utan risk vore att köpa af de
biljettmånglare, som höllo sig utanför teatrarna samt hos
någon närbelägen marchand de vin hade sitt lager
och utbjöd biljetter till billigare pris än i
biljettluckan. Det var »billets de faveur», som tilldelades
personer till hvilka teatern stod i några förbindelser
och med hvilka nog äfven författarna, åtminstone
till en del, godtgjordes, bestående af en tolftedel af
inkomsten för stycken på fyra och fem akter. För
tre akter var det en adertondel, för en och två
akter en tjugondel, allt detta sedan man först afdragit
en elftedel brutto för de fattiga.
Fullt hus på Théâtre-Français gaf på den tiden 5,000 francs i inkomst. För ett stycke som uppförts hundra gånger fick författaren 25,000 francs, hvilket visserligen var några och tjugutusen francs mera än hvad Molière erhöll för t. ex. Le Festin de pierre, men nog är mindre än hvad nutiden skänker en lyckad dramaturg.
För några och trettio år sedan bevistade jag en föreställning i Théâtre-Français som gafs för fullt hus, då inkomsten var — ingenting, men det var under kommunens tid.
På uppdrag af dåvarande direktören för kungl. teatern i Stockholm, baron Eugène von Stedingk, var jag från 1860 nämnda teaters kommissionär i Paris, hvarigenom jag fann tillfälle att träget följa den franska scenens, förnämligast Théâtre-Français’s,