jag skulle få höra henne från scenen, hvilket
inträffade kort tid därefter.
Det var, som sagdt, i slutet af oktober 1864 som Christina Nilsson uppträdde första gången på Théâtre-Lyrique, och den aftonen har flera gånger skildrats såsom af stor betydelse för den sceniska konsten och af ej ringa heder för det svenska namnet.
Den unga konstnärinnans framställning af Violetta ådagalade genast hennes utomordentliga begåfning, och med den 27 oktober 1864 var Christina Nilssons storhet redan bekräftad. Den oro som otvifvelaktigt först grep alla de i salongen närvarande många landsmännen till den unga sångerskan hade genast förbytts i afgjord trygghet för hennes framtida konstnärsskap, och det var som hvar och en hade själf vunnit en afgörande seger. Jag kan betyga det med egen erfarenhet.
Minnet af den aftonen har ej heller, skulle jag tro, utplånats hos någon svensk som hade lyckan att då bevittna bifallsstormen, och svenskarna voro ej få, ehuru de naturligtvis till antalet voro vida underlägsna infödingarna, hvilka afgjorde segern och med hänförelse ägnade den unga svenskan sin hyllning.
⁎
Jag har talat om mina erinringar från Théâtre-Français och tre musikscener, men ville gärna meddela ett och annat om öfriga skådebanor i Paris. Detta förbjuder dock utrymmet i min lilla bok. I förbigående vill jag blott påminna om Odéon, förut i hast vidrörd, Gymnase, Vaudeville, Variété,
