Parispressen.
»Pressen» är icke litteraturen, men väl tidningsväsendet, dock om det senare tagit den förra i sin tjänst, gå de likväl icke alltid på samma vägar. »Tidningarna förmå ingenting», sade Emile de Girardin, den bekante tidningsmannen som därmed ville visa onödigheten i att straffa s. k. tidningsförseelser. Men Emile de Girardin var, som man kanske hört, en person som ofta begagnade paradoxer.
Icke äro tidningarna så mäktiga som många föreställa sig, men att de skulle ingenting förmå är långt ifrån verkliga förhållandet. Att Napoléon III:s regering måste på slutet något lossa på de despotiska band som höllo Frankrike bundet var otvifvelaktigt till god del tidningarnas förtjänst, äfven om dråpslaget sedan kom från främmande land.
Den bland de franska tidningarna som under andra kejsardömet verksammast ledde oppositionen var Le Siècle, hvars första nummer hade kommit ut redan den 1 juli 1836, men som i början af 1860-talet hade femtiofem tusen afnämare, d. v. s. prenumeranter och lösnummerköpare.
Huru det såg ut vid aftontidningarnas utdelande vid slutet af 1850-talet har jag redan sökt skildra. Föga annorlunda gick det till då morgontidningarna voro färdiga till spridning, i synnerhet till kolportörerna och tidningskioskerna. Det mest spridda parisbladet var otvifvelaktigt ifrågavarande Siècle, som var grundadt på ett kapital af 600,000 francs, deladt i aktier på 200 francs.
