värd öfver två millioner francs. Från att vara ett
liberalt blad hade det blifvit konservativt och
understödde den kejserliga politiken.
Bland de talrika medarbetarna minnes man ännu Paulin Limayraç samt Edouard Fournier och vicomtesse de Renneville. Den sist nämnda var en fru Lascaux som redigerade modeafdelningen och ägde stort anseende på den afdelningen samt sedan värfvades för Figaro m. fl. tidningar som chroniqueuse de chiffons.
Samma dag, den 31 juli 1836, som Le Siècle såg dagens ljus, framträdde äfven La Presse, hvars skapare var den mycket bekanta Emile de Girardin, hvilken bland många andra märkliga företag väckte rent af omhvälfning i pressen genom att i betydlig mån nedsätta prenumerationspriset eller från 80 ända ned till 40 francs, hvilket antogs af så väl Siècle som flera andra tidningar.
Det var endast Journal des Débats som bibehöll det gamla priset, men gjorde därpå ingen ekonomisk vinst. Godtköpspressen tog och behöll väldet, och »les Débats», som obestridligen var både den hederligaste och bäst uppfostrade, kunde i spridning ingalunda vara den förnämsta.
Tidningens konservativa uppgift bestod i synnerhet i att försvara samhällets stadigvarande intressen och i makten befästa regeringen, som vore dessa intressens oundgängliga uttryck. Débats har en lång och innehållsrik historia ända från den stora revolutionens dagar. Men hvarken denna historia eller bladets lugna, samvetsgranna hållning under andra kejsardömet kunde fritaga det från Napoleon III:s
