inbjöd mig med mycken välvilja att besöka honom
i hans bostad vid rue Cassette, en mycket smal och
oansenlig gata midt uti den gamla och tätast
bebyggda delen af »vänstra stranden». Högst upp i
det gamla huset hade den utmärkta skriftställaren
ett litet, tarfligt, men snyggt möbleradt rum, där
han skref stående vid en omålad liten pulpet. Jag
besökte honom ganska ofta och fann stort nöje, att
ej säga uppbyggelse, i hans samtal.
Weiss hade, sedan han blifvit docteur ès lettres, studerat vid Högre normalskolan, hvars lärdomsanstalt samtidigt med Weiss lämnat undervisning åt Prévost-Paradol, Edmond About, Francisque Sarcey, Alfred Assolant och många andra som vid den tiden voro några och trettio år, men redan kända skriftställare och tidningsmän. De flesta bland dessa lärda normaliens förde ett arbetsamt lif och försågo de bättre tidskrifterna, isynnerhet Revue des Deux Mondes, med värdefullt innehåll, men lefde ganska tarfligt, utan att därför sjunka ned till det tatarlif, som under namn af Bohème så kvickt, men föga sanningsenligt framställts af Henry Murger och hans efterföljare och gifvit anledning till ganska oriktiga föreställningar om franskt författarlif.
Henry Murger själf var visst icke någon bohémien, ehuru han förde ett tämligen oregelbundet lif, hvilket lade honom i grafven redan vid 39 år. Hans begrafning var mycket ståtlig och de som mötte liktåget och icke vissse hvem som begrofs utropade: »Det måste ha varit en rik knös» (un richard).
