verksamhet, men deltog också i sällskapslifvet samt såg
gärna att landsmän besökte honom i hans familj,
som var bildad och älskvärd.
En afton i veckan var det mottagning i Fahlmans hem vid rue Saint-Honoré. Då klättrade vännerna, som visste sig vara välkomna, sex trappor upp eller det var kanske endast fem. Jag lägger sådant icke så noga på minnet.
Någon supé bjöds man icke på, ty det brukas vid sådana tillfällen icke i Frankrike, men lättare förfriskningar saknades ej. Mest förfriskande ansåg man Julia Fahlmans sång vara. Hon, dottern i huset, tog lektioner i sång och troddes ha en vacker framtid som konstnärinna.
Några år därefter gifte hon sig med en fransk sångare Portefaix, kallad Gaston. Efter att ha uppträdt i Spanien, begåfvo makarna Gaston sig till Stockholm, men funno snart anledning att icke längre sysselsätta sig med konsten. Herr Gaston gaf undervisning i franska språket, synnerligen under promenadlektioner, med hvilka lektionstagarna förklarade sig mycket belåtna. Efter långvarig sådan verksamhet afled Gaston, och hans änka lämnade åter Stockholm. Hennes far hade förut aflidit, sedan han under en del af sina senaste år varit vice konsul på Iviza i Medelhafvet, hvilken befattning ett år gaf honom, enligt hvad han själf uppgaf, en inkomst af — 22 francs, af hvilka han måste till generalkonsuln i Barcelona afstå hälften.
⁎
