Michel, såvida man ej föredrog en pension, d. v. s.
en inackordering, hvilka funnos öfver allt, några
goda och dyra, sällan goda och billiga, ofta
tämligen billiga, men långt ifrån tillfredsställande.
Af de små hotellen vid den nämnda käen har jag redan talat om Suède, som ett föga inbjudande gästhus. Det andra, L’Etoile du Nord, var visserligen tarfligt, men aktningsvärdt i flera afseenden. Där bodde både konstnärer och vetenskapsmän, mest de senare. Längre fram, d. v. s. östligare vid samma kä, hade Björnstjerne Björnson slagit upp sina bopålar under en god del af, som jag vill minnas, året 1863. Vi svenskar grälade duktigt med honom, men voro alla hans goda vänner. För öfrigt träffades landsmännen icke ofta på hotellen, utan mera på kaféerna.
Dessa har jag förut omnämnt, men vill litet närmare skildra dem. Det äldsta som samlingsplats för nordbor var Café du Danemark vid rue Saint-Honoré, öster om Palais Royal. Det hade bland skandinaverna vunnit en viss ryktbarhet genom den häktning som där ägde rum i december 1851, då, bland andra, Höckert, Palm och Ludvig Josephson alldeles utan orsak arresterades och fingo tillbringa en natt i häktet, men frigåfvos morgonen därpå genom vår beskicknings kraftiga ingripande, och då arresteringen befunnits ha berott på ett misstag.
Emellertid drog en stor del af svenskarne sig till Café de la Régence, som är ett bland de äldsta kaféerna i Paris. Vid utgången af 1850-talet hade den större delen af danskarne redan öfvergifvit sitt »Danemark» och flyttat till Régence, som
