På bestämd dag samlades ett stort antal
skandinaver i en lämplig lokal i Palais Royal och
mottogo H. C. Andersen på det hjärtligaste. Festtalet
för den högt aktade gästen hölls naturligtvis af
Björnson och gjorde utmärkt verkan. Det
besvarades af festens föremål på ett synnerligen intagande
sätt, hvarpå han äfven läste ett af sina »Eventyr»,
nämligen Valdemar Daas döttre, som författaren
föredrog öfverlägset tilltalande. Då han härmade vindens
tjut i spiseln, stannade de franska uppassarna i mållös
öfverraskning och kunde ej begripa hvad det betydde,
att den gamla fina herrn skulle låta så hemskt.
Aftonen var för öfrigt på allt sätt intressant. En stor, af August Malmström komponerad och utförd kartong visade Andersens lyckligt återgifna bild och prydde salen, där festen försiggick. Bakom författarens hufvud framskymtade sagans genius som hviskande i hans öra ingaf honom idén till något nytt »Eventyr». De förnämsta figurerna i hans sagor upptogo, omgifna af präktiga blommor, öfriga delar af konstverket, som var lika hedrande för så väl den ena som den andra konstnären, så väl för gamle Andersen som för den då unga Malmström.
Bland de närvarande erinrar jag mig violspelaren Fridolf Book, numera professor, som lät oss höra mästerligt spel, och den norska pianisten Knudsen, hvilken utförde präktiga stycken på sitt instrument.
Många skålar föreslogos, såsom af major Staaff för Norge och af Björnson för Sverige, för hvilket land också danske kandidaten Fredriksen talade, samma man hvilken i november 1905 afled som f. d. professor och rastlös affärsman.
