tuggor bröd, och så i full fart igen med
korrespondens, meddelanden till höga norden och till södra
Europa, till affärsvänner i olika trakter af jorden,
en ganska talrik kundkrets, bestående af stora
köpmän och små krämare eller andra samhällsklasser,
till och med af en landssekreterare i en svensk
landsortsstad, hvilken dref vidsträckta
spannmålsaffärer med kredit på Hamburg.
Klockan ett skyndade en af cheferna, stundom båda två, till börsen. Fem minuter därefter ilade herr Schmidt samma väg, och om ytterligare ett par minuter satte sig en af den öfriga kontorspersonalen i rörelse för att sträfva till enahanda mål.
Vanligtvis lämnade man icke kontoret förr än börstiden var nära förestående, och ehuru vägen mellan Grosse Bleichen och börshuset icke var synnerligt lång, måste man dock ofta springa för att hinna fram i rätt tid, d. v. s. inom femton minuter efter klockan ett. Hade man ej hunnit in under det börsklockan ännu ringde, måste man, i den af en uniformerad börsvaktmästare framräckta bleckbössan nedlägga ett par schillinge, och det var farhågan för den utgiften som satte ben under börsmännen, äfven de rikaste och mest betydande.
Kostligt var att se huru börsbesökarne kommo springande från alla kanter. Då och då stannade de helt plötsligt för att med ett ängsligt uttryck lyssna efter om klockan ännu lät höra sig. Förnams ringandet, satte de åter af i ursinnig fart. De kommo rusande från Adolfsbrücke och Grosser Buhrstah, Alter Wall och den stora grop, där man sedan byggde rådhuset.
