att jag icke finge öfverlämna pengarna till någon
annan än Jules Favre eller den som möjligtvis innan
min framkomst till Frankrike öfvertagit
utrikesportföljen, som Jules Favre då innehade.
— Till någon af de där herrarna i Paris får ni på inga villkor vända er i denna sak, tillade Fournier och önskade mig lycklig resa.
Jag for och uppehöll mig endast en dag i Köbenhavn, där några gamla vänner ville festa med mig, innan jag gaf mig i väg till det »farliga landet».
— Innan du blir skudt! tillade Erik Bögh.
Jag tog vägen öfver Bruxelles, där det vimlade af fransmän som dels flytt för tyskarna och ännu icke vågade återvända till sina husgudar, eller satt sig i säkerhet för kommunen, hvilken nu sades vara i full fart.
»Paris är belägradt nu igen» hörde jag sägas och läste jag i nordfranska tidningar, »men af regeringens egna trupper. Ingen slipper in i staden.»
I Amiens uppehöll jag mig ett par dagar för att kunskapa och lära mig från hvilken sida det kanske vore möjligt att smyga mig in i Paris. Jag hade tagit in på Croix blanche, ett rätt godt hotell, men på den tiden mycket oroligt. En otroligt stor skara resande trängdes med hvarandra i hotellets många rum. Jag skattade mig lycklig att få ett rum för mig själf. De flesta rummen voro delade mellan bekanta och obekanta.
Det rum jag anvisades var dock mindre behagligt i och för sig. Det låg nämligen ofvanpå ett stall, där preussiske dragoner förde oväsen bittida och sent. Den tyska ockupationsarmén hade ett af
