kastade en saknadens blick till Henrik IV:s Paviljong
vid terrassen öfver Seinedalen, där jag så många
gånger njutit fröjdefulla stunder i glada vänners
sällskap. Nu var där tyst och öde, liksom, åt en
annan sida, på Alexandre Dumas’ Monte Christo, det
slott som den talangfulle romanförfattaren snart måste
afträda till sina fordringsägare.
Ju närmare vi nalkades Versailles, dess lifligare blef vägen. Vi mötte eller åkte förbi truppafdelningar, trossvagnar och andra fordon, örlogsmatroser till häst, en kostlig syn, och allt annat som påminde om kriget, och det ovanliga kriget till och med, men också genom landtvagnarna om den starka tillförseln af matvaror som ägde rum till Versailles.
Slutligen voro vi framme i Versailles. Där var rörelsen ännu starkare. Jag kom ihåg platsen som den lugnaste och tystlåtnaste, hvilken endast på de söndagar, då les grandes Eaux äro i verksamhet, sätter folk i rörelse.
Versailles hade på den tiden under vanliga förhållanden omkring 60,000 invånare, men under våren 1871 funnos där öfver 300,000 människor.
⁎
Först och främst gällde det att skaffa mig härbärge, i fall jag skulle stanna någon tid i Versailles. Jag lämnade min lätta packning i förvar på bangården och gaf mig ut på spaning efter rum. Alla hotell voro upptagna från källarne till takåsen, och likadant var förhållandet med enskilda lägenheter. De få som verkligen voro fria till uthyrning, voro
